Ja hur gick det kom han upp eller inte?
05.00
vaknade jag av klockan som surrade långt borta men kom snabbt närmare och
stängdes av. Frukost och sedan en promenad till Roscoff.
Det var mörkt och inga
gatlyktor som lös upp min väg genom natten.
Flera gånger hade jag cyklat denna
väg som tur var, annars hade jag inte hittat.
En stund före klockan sex på
morgonen var jag nere vid den gamla hamnen.

Där lös några lyktor i kulörta
färger utanför ett hus och musik spelades.
Ett party som tagit slut och
ungdomarna somnat ifrån musiken.
Även några gatlampor längs kajen lös och ett
fönster i ett av husen hade ljus i sig, annars var det mörkt och släckt över
allt.
Inte så mycket som en ljusstrimma i horisonten där solen skulle komma
upp.
Det var då jag insåg att denna del av Europa ligger över två timmar före
solens tid och att det skulle ta ganska lång stund innan solen visade sig.
Jag
gick längst ut på piren och sökte motiv inför ljusets ankomst.
Sakta kom ljuset
och jag tog de första bilderna med kameran stöttad på stenmuren och med ljus från en av lamporna från piren.

En hund kom galopperande
och granskade mig från topp till tå innan den åter galopperade och försvann bort
i mörkret.
Det stökade lite i hamnkaffet och jag trodde de städade upp efter
nattens fest men så var det inte, de var på väg att öppna i denna tidiga timma.

Även brödbutikerna öppnade tidigt innan solen kommit.
Turisterna var få men de
lokala infödingarna började komma fram med sina långa magra bröd.
När jag gick
runt i staden och verkligen studerade de gamla husen förstod jag att mycket av
den gamla staden var förstörd.
Delar av hus och murar fans kvar i de nyare
renoveringarna av byggnaderna.
Krigen som härjat här nere har ställt till
mycket elände.
Den gamla stilen har de försökt bevara men med lite mindre
granit och mera murbruk.
Det fans även mindre lyckade nybyggen som inte passade
in alls.
Bilar stod parkerade på för mig olämpliga ställen.
Vägskyltar i
kulörta färger irriterade också när jag sökte mina motiv.

Jag fann en smal
gränd (smalare än en meter) som gick emellan två byggnader ned till havet.
En grind
hade ett långt snöre i sig vid slutet mot havet. Tidvattnet kommer högt upp och
de vill nog stänga grinden utan att bli våta såg det ut som.
Eller också var
det till för en stackars hund som fick sitta på stranden vid lågvatten.
Man vet
aldrig med fransoser som rastar sina små husdjur på trottoarerna.
På denna
strand fans rester av en gammal brygga som havet ätit upp förutom några stumpar
av pålar som stack upp ur marken likt utslitna tänder.

Att fånga känslan på
bild är grejen med att fotografera.
Det är svårt och man lyckas inte så ofta,
väldigt sällan kan man säga.
Det oväntade motivet i rätt ljus och ögonblick
brukar vara lättare att få bra än när man försöker fånga historiens vingslag
med hjälp av gamla byggnader.
Bilderna får vila ett tag innan jag ser vilka som
eventuellt kan berätta något.

Efter nästan fem timmar var jag åter vid båten och
känner plötsligt tröttheten komma över mig.
Pigg och förfriskad var jag innan
men nu tog John-blund överhanden och jag sov flera timmar.
Solen stod högt på en
klarblå himmel när jag vaknade igen. Här är att par av bilderna i alla fall.
Vi
får se om ni känner något gammalt vingslag.

Ibland funkar det inte att trycka på en knapp