I dag vaknade
jag och det var alldeles vindstilla, känns skönt eftersom mitt filter inte
kommit än.
Efter att städat upp lite i båten så tog jag en tur till den gamla
staden en sista gång.
Missade precis marknaden som höll på att plockas bort vid
hamnen.
Men fick se en liten båt med mycket kelp i som tömdes och kelpen lades
i en stor container. Häromdagen mötte jag en liten traktor med vagnen full med
kelp som de hämtat i havet vid lågvatten.
Detta är något de har skördat i
väldigt lång tid.

Det finns flera små butiker som säljer souvenirer och andra
små grejor.
Jag har aldrig sett så mycket olika ting som man inte har någon som
helst användning för.
Flera av dem säljer även vykort men inget som föll mig i
smaken.
Jag gick in i ytterligare en butik med tavlor och original målningar
samt lite vykort.
Där fan jag flera svartvita riktigt bra fotografier från förr
i tiden.
Jag valde ett med en hovslagare som verkar en arbetshäst i en verk
stol.
När jag skulle betala den gamle mannen som satt vid kassaapparaten av
äldre modell visade det sig att han själv tagit bilden för över fyrtio år
sedan.
Han var en riktigt bra fotograf som även signerade bilden åt mig.
Han
berättade även att det var länge sedan hästarna försvann fån byn.

Men
människorna lever kvar och är de samma, vänliga, hjälpsamma, lugna och trevliga.
Och de flesta pratar bra engelska så även denna gamla man.
Det känns vemodigt
att lämna denna by då atmosfären tilltalar mig och den känslan som fyller
tillvaron inte är lätt att hitta.
Här var det inte överraskningar fransoserna
tog till utan genuin landsbygd och ärlighet. Cykeluthyraren som vevar med
händerna när jag kommer och envisas med att prata franska med mig hela tiden
fast han kan engelska.
Hans dotter som är här ibland och hjälper till.
Är de
inte vid cyklarna så är de i den lilla affären eller puben.
Även när de har lunch
så står där en cykel vid puben och han vevar med både bestick och händer.

Den
ena mekanikern kom förbi i sin båt vid lunch och ropade att filtret kommer mellan
tre och fyra. Klockan fem minuter i fyra knackade det på båten och där var han
med filter och ett leende samt lycka till på färden.
Motorn startade och gick
fint med ny olja och filter.
Vi får se hur länge den fortsätter med det innan
den klagar.

Bonchor och bonsoar säger de man möter som om de känner mig sedan
förut.
Ja så är det.
Och detta hade jag inte räknat med på min resa.
Inte
heller att det skulle vara en så svår del av äventyret att segla vidare.
Listan
skulle bli alt för lång om jag räknar upp allt de Frankrike har gett som jag
inte väntaden mig. Som de blå tindrande ögonen på flickan i brödbutiken i
Dunkerque. Grabbarna i sportbilen och lökhandlarna vid Philippes verkstad.
Paraden, countrymusiken
eller fiskarna på piren.
Eller de varma vänliga bruna ögonen på kassörskan i Saint
Pol De Léon.

I morgon seglar jag vidare och bara vinden vet vart jag går iland
här näst.
Frankrike, Spannien och Portugal är det att välja på.
Biscayabukten skall korsas om vinden håller i sig.
September är den
månad det blåser minst på Biscaya fick jag nyligen veta.
Man får hoppas att det
inte blir stiltje i för många dagar.
Det tar nu några dagar innan nästa rapport,
men håll ut så kommer de så småningom när jag är i hamn och nätet tillåter.

Oväntade
saker händer när man minst anar det