4 september
vaknade 05.30 och tittade ut i mörkret, inte en vindpust så jag lade mig ner en
timma till.
Lämnade hamnen när ljuset kom och hissade segel klockan sju.
Det
var dimma så man såg inte så långt kanske 100 meter.
Sparsam vind men från rätt
håll.
Vi gick runt Ils De Batz och vidare väster ut i tät dimma.
Där tog en
liten fiskebåt upp sitt nät medan den vinglade fram och åter.
Dimman lättade
lite vid tiotiden för att lite senare bli riktigt tät och blöt dimma.
Det rann
vatten från stag och vant.
Vi mötte en segelbåt som bara såg ut som ett litet ljust
moln en bit bort i dimman.
Allt blev vått men det torkade när solen bröt igenom
mellan ett och två tiden.

En båt från franska armen skymtade vi ett flertal
gånger längre ut.
Sikten blev lite bättre men soldiset gjorde att man inte såg
land.
Flera små flockar av havssulor flög öster ut.
Vinden höll oss i runt tre
knop oavsett mot eller medström.
Det verkade som vindens kraft räckte till tre
knop oavsett motståndet i vattnet.
En ganska stor horngädda nappade på mitt
drag som jag släpade efter Elaine.
Det blev en god måltid som slank ned helt
och hållet.
Horngäddornas ben är gröna, nästan självlysande lyster.
Kampen mot
Engelska kanalen är inte slut.
Vi kämpar för att komma ut i Biscayabukten innan
strömmen vänder emot oss.
Solen gick ned och mörkret trängde på.
Vid ön Ile D’Ouessant
hade vi fortfarande en halv knops medström och jag trodde att det skulle vara
slack en stund så vi kom förbi då vi äntligen fått en fart av över fyra knop.

Plötsligt ser jag vågor komma emot oss och strömmen vänder direkt och blir två
knop emot.
Tjugo minuter senare var det tre knop emot som Elaine fick kämpa sig
igenom för att nå ut i Atlanten.

Flera timmar höll denna kamp på.
Elaine slet
med enbart en och en halv knops fart över grund tillgodo medan kanalens vågor
drog oss tillbaka. Men Elaine gick segrande ur kampen efter en hård men rättvis match.
Senare denna natt kom den klena vinden och dimman tillbaka.

Denna
kanal som var så lätt att segla in i men som inte ville att vi skulle komma
igenom.
Engelska kanalen ville helt klart behålla oss men äntligen har vi
besegrat besten och kommit ut i Nord Atlanten.
Under denna kamp var det inte en
enda båt på många sjömils avstånd, nästan kusligt tomt på havet. Motvind,
motström, dimma, regn, stiltje, stormbyar och tjuvknep har vi utstått och det
är härligt att äntligen vara igenom och på ett månbelyst hav börja korsande av
Biscayabukten i natten.
Vi valde att segla längs den södra kusten av kanalen och
har på så sett undvikit så gott som all tung trafik.
Endast infarten till Le
Havre var det några fartyg om korsade vår kurs.
Vi såg ett fartyg på håll vid
Cherbourg annars har vi inte sett ett enda skepp på hela passagen.
Och vid
Calais var det tre som gick in och tre som gick ut medan vi såg denna stad.
Och
där sögs vi in i kanalen likt Lady och Luffsen slurpar i sig sin spagetti på
julafton.
Det blev ett äventyr i Frankrike som jag aldrig kunnat ana och jag
rekommenderar verkligen att ta den södra Franska sidan av kanalen som kallas
Engelska Kanalen fast det inte är någon kanal.
Det Franska folket analyserades och rapport kommer snart.

Man vet inget
om framtiden innan den blir historia