29 augusti har varit riktigt blåsig. Mellan 20
och 30 knop hela dagen. Flaggorna smattrade i vinden och vågorna rullade in mot stranden. Det var en del gråa moln på morgonen men solen kom
snart fram och den riktigt blå himmelen hade lite vita moln på sig.

Vid lunch blev det en tur till glasblåsaren, men
där var det stängt. Det var ändrade öppettider vilket var en smula snopet. Men
det ligger en gammal gård inte så långt därifrån som sedan många år är ett
museum.

Den byggdes på 1600 talet och brukades på traditionellt
vis fram till 1949. Det var kvinnan som som ägt gården som levde kvar i huset i 10 år efter
den blivit museum. Hon guidade besökare och var konservativ så några moderniteter
kom aldrig till gården. Allt gjordes för hand så här fanns mycket intressant att
titta på.

Sine Krogebäk hette hon och blev 84år hennes mor 90år och
far 82 år gamla. De som klarade sig från dödliga sjukdomar och dödsolyckor
levde länge även förr.

Det var även en liten film som visade livet
på gården med sådd, skörd, malning av säden och sedan brödbak i en ganska stor
ugn som eldades upp i några timmar. Sedan togs glöd, kål och aska ut så att de
stora bröden kunde gräddas i den uppvärmda ugnen i mellan 2 och 3 timmar.

Lite musik och dans fick man också se där
människorna var finklädda med Läsös folkdräkter. De virade in hela huvudet i en
stor sjal så att de faktiskt liknade muslimska kvinnor.

Kvinnan som skötte museet i dag var svenska
och riktigt trevlig. Hon informerade om en hel del på ett förståeligt språk.
Detta gjorde besöket väldigt givande. Och tack vare att glasmästaren hade
stängt träffade jag henne i stället.

Livet på Läsö bestod i jordbruksarbete som
sköttes av kvinnorna då männen gick till sjöss efter konfirmationen. En
biinkomst var allt det som kom iland då skepp gick på grund och förliste på
reven här omkring.

Mellan 1780 och 1800 förliste 86 skepp på
reven. 1838 till 1858 var det 165 skepp. Och mellan 1859 och 1888 gick hela 624
skepp sitt öde till mötes kring Läsö. Man förstår att fartygstrafiken ökade
otroligt under detta sekel. Det sägs att det gick åt 17 bra skeppsbrott för att
bygga en gård av skeppstimret

Några planer på att cykla hit hade jag inte i
morse med man vet aldrig vad framtiden bjuder. Och spännande är det så klart.
Speciellt då vinden tar i så man aldrig vet när vi kommer härifrån.

Vägen tillbaka till hamnen gick lätt i
medvinden samtidigt som jag kunde njuta av en vacker vy med kossor hav och blå
himmel. Solen värmer fint när den tittar på mig så mycket kläder fick jag ta av
på tillbakavägen.

Solnedgången blev inte så fin som jag hoppats
i dag men kanske blir det bättre i morgon.

Historiens vingslag tystnar aldrig

57 19.25N
011 07.45E